Efter Teds stora dag och strandäventyret blev vi kvar på svaj bland sandöar och sandbanker. både frivilligt och ofrivilligt.

Maritimpolisen hade massa pappersarbete vi var tvugna att skriva på och boka tid för besiktning av båten efter torrläggningen..🙄. De sa till oss att vi inte fick lämna området förrän båten blivit besiktad av myndighet för vidare säker framfart… så det blev taxibåt till stan t/r för att skriva på papper och sedan ta in båten till brygga där besitningsman skulle möta, när tidvattnet skulle passa… med det visade sig att tid vattnet inte alls var tillräckligt högt vid besiktningsbryggan kl 15, så vi fick ro in och hämta besiktningsmannen som kastade ett öga utvändigt på båten utan att kunna konstatera något (för det hade han behövt komma ner i båten och titta inifrån av roder och skrov, men det ville han inte🙄). Kalaset fick vi veta kostar oss 350 euro! För massa trassel med att flytta båt och hämta gubbe och en besiktning som Roger gjorde bättre själv😡!

Men, men, inte mycket att gräma oss över. Nu bestämde vi att ha några dagar tillbaka på vår svajplats mellan sandöarna för bad och rekognosering av det gamla fiskesamhället på sandöarna. Vår sommarsegling börjar ju närma sig sitt slut. Vi hade bestämt med Emil, Sanna och Håkan att möta dem i Albufeira den 4 augusti och dit är det bara en fin dagsegling om 30 distans så vi fick några fina dagar att återhämta oss efter lite chock, ställa i ordning allt efter torrläggning och njuta efter Teds födelsedag, med att utforska det väldigt speciella området som för varje timme såg annorlunda ut beroende på vattenståndet.

Landskapet ändrade sig varje timme utifrån vattenståndet. svårt att förstå att folk bor på de låglänta öarna och att det faktiskt finns skola och vardagsliv året runt här. vi vågar inte ens tänka på vad som händer vid en naturkatastrof som jättevåg eller liknande..😱..

Sandöarna runt Olaho har sedan flera undra år varit fiskebyar där livet fortfarande präglas av fiske. Både yrkesmässigt och hobby. När vattnet är borta vittjas musselodlingarna till fots och när vattnet är högt åker fiskarna ut för de större fiskarna, tonfisk och sardiner.

Staden Olaho blev känd under Napoleon-ockupationen på 1700-talet då invånarna i Olaho lyckades göra motstånd så att Nalopeon faktisk fick retirera från Algarve!

Sin storhetstid hade staden i början av 1900-talet när fiskkonserverindustrin blomstrade i området. När industrin fick konkurrens senare på 1900-talet fick staden en nedtur. Men på senare år har turismen hittat hit och staden blomstrar igen. Även om mycket fortfarande ser slitet ut bakom hörnen.

Sista kvällen valde vi att gå in i den fina nya gästhamnen, för att se staden på riktigt, utan stress med besiktning och myndighetstrassel. Vackra typiska portigisiska hus med kakel, kyrka och trånga gränder. Fullt av turister och festligheter och avslutande restaurangbesök.

Efter dramatisk entre i Olaho och bara några timmar sömn på morgonen blev det fint födelsedagsfirnade för vår lilla kille som fyller 10 år! Ted var ganska svårväckt efter att han varit vaken hela natten och lagt sig kl 5! Vanligtvis brukar Ted vakna tidigt på sin födelsedag, innan vi andra, men inte denna gång. Mamman och pappan hade ju inte ens gått och lagt sig😂.

Det blev en fantastisk dag ombord på svaj, utan landkänning, med ”mormors-tårta”, pannkanor, bad, pilkastning och Mario Cart.

Dagen avslutades med vegetarisk taco-middag och vi skrattade gott åt torrläggningshändelsen. Vilket minne! Vilken födelsedag vi aldrig kommer att glömma!

Huelva, sista stopp i Spanien.

Vi lämnade mysiga Rota för att segla oss mot Portugal för att enligt Teds önskemål fira födelsedagen där detta år. Ted har ju hittills firat alla sina födelsedagar ombord på båten ⛵️. Vi tog ett svajstopp i en annan låglänt spansk flodfåra, Rio Odiel, som rinner ut från Huelva på spansla sydkusten, ca 40 distans från Rota. Här blev det strandhäng och padelboard på eftermiddagen. Vid lågvatten kunde vi nästan gå in till den långa stranden. Mamman som simmade in till land fick strömt tillbaka med tidvattnet.
Roger kunde i lugn och ro fokusera på att leta läckan som visat sig kvarstå..(Propelleraxeltätningen är avhjälpt men det fortsätter att komma in ganska mycket vatten). Och tro det eller ej, efter lite kryp och detektivarbete med mobilkamera, i trånga utrymmen hittade han ett hål rakt in i båten under Max hytt, där det jämt och ständigt strilar in vatten😱! Med liten plugg och tätningsmedel åtgärdades läckan inifrån och äntligen blev det stopp på det eviga länspumpandet!! HURRA!

Olaho/Faro, Portugal 30 juli

På lördagen seglade vi närmare gränsen Spanien-Portugal där vi planerade att lägga oss i Vila Real de Santo Antonio, på Portugisiska sidan i floden, Rio Guadiana, som rinner ut från Ayamonte. Men efter 30 distans och fin och behaglig gång i svag vind beslutade vi att gå vidare till sanddeltat vid Faro. Det blev 50 distans istället.

För första gången i år fick vi ta ner spanska gästflaggan och Ted fick hissa den Portugisiska.

Här utanför Faro ska det tydligen vara fantastiskt att svaja bland sandöarna, som i Karribien! Så detta kändes mera lockande till Teds dag som föredrar svaj med mys och bad på sin födelsedag, istället för hamn.

Vid 17 ankom vi vid mynningen i en djupränna mellan sanddynerna som vi skulle gå in i under högvattnet som var som högst vid 17. Detta visade sig vara en dålig plan. Denna entre in mellan sandöarna Culatra och Armona (båda öarna med restauranger och fiskesamhällen där det var rekommenderade svajplatser) var tydligen (fick vi veta efterrpt) enligt lokalborna känd för att sandbankarna flyttar sig extremt fort. Lokalborna körde dock in och ut där med segelbåtar och motorbåtar vilket bekräftade att vi kunde åka in där oxå. Trodde vi. Det vi inte visste var att djupfåran just nu låg på motsatt sida än det som visades i sjökortet.

När vi först fick bottenkänning tänkte vi inte så mycket på det. det var ju bara sand, och vi har ju plöjt dy och sand i holländska kanlerna…så vi fortsatte en bit till det tog emot lite för mycket för att kännas bekvämt. Vid det här laget hade vattennivån varit på sin topp en stund och började nu gå ner igen…Och det gick ju fortare än vi kunde ana😱! Tilltagande ström i samband med ebb gjorde att det blev omöjligt att manövrera, samtidigt som vi fastnade mer och mer för varje centimeter vattnet sjönk! Paniken närmade sig när några förbipasserande lokala båtar stannat och konstaterat att ingen hjälpinsats räckte, och att det bara var att låta vattnet gå! Det kändes ju minst sagt olustigt att acceptera att båten skulle bli ståendes! Vi ringde sjöräddning och lokalpolis, som efter en stund kom ut och konstaterade samma sak: Inget att göra, låt båten lägga sig och invänta högvatten om 12 timmar! Roger fick order att stanna i båten, mamman och killarna fick åka med rescue till lilla staden Olaho. Även Ronja fick åka med. På några minuter var det bara att fortast möjligt sjöstuva det som gick, packa med nödvändigheter och lämna Roger ensam kvar😢. Det kändes väldigt olustigt med vetskap att allt vatten skulle vara borta inom någon timme, båten ligga på sidan och mörkret komma…

Men väl inne i Olaho försökte vi frikoppla lite med pizza på restaurang, trots att vi snabbt märkte att inga hotell hade ledigt, lördagkväll, så det skulle bli att tillbringa hela natten på drift med barn och katt. Men stämningen lättade när Roger ringde och berättade att han säkrat det som gick att säkra ombord och sedan klättrat av båten när den helt lagt sig i sanden, och tagit sig in till liten strandrestaurang. Han promenerade sedan tillbaka och låg på högkant på däck under natten, medan vi rastade Ronja i parkerna bland glada nattsuddare. Sista timmarna tillbringades i hotell-lobby när det kändes lite olustigt att dra runt på natten..

Klockan 4 på morgonen hade vi beställt taxibåt ut till båten då vattnet igen skulle bli som högst kl 05. Lite oroligt kändes det ju då vi ju fastnat på en sandbank under högvattnet..vad var det som sa att vi skulle komma loss nu?? Tilloch med Ted som varit ganska skräckslagen under hela scenariot ställde denna fråga…Som tur var kunde killarna somna i båten av ren utmattning direkt när de kom ner i båten. För till en början gjorde kom vi faktiskt inte loss! Vi satt lika fast som tidigare. Men med den tilltagande strömmen av vattnet på väg upp och taxibåtens draghjälp lyckades vi strax före kl 5 komma loss! Och precis bredvid där vi suttit fast var det genast 5-7 meter djupt! Vilken känsla att flyta fritt igen! I kolmörkret fick vi sedan lotsning av taxibåten exakt i fåran fram till svajplatsen dit vi hade tänkt oss 12 timmar innan. Underbart att se massa båtar på svaj invid oss när solen gick upp! Och då var dags att fira Ted som fyller 10 år!

Vi lämnade Gibraltar i morgondimma, delfiner som hoppade runt båten och tutande fartyg medan vi gav oss ut i Atlanthavet. Lite oroliga för de beryktade iberiska späckhuggarna som härjat längs södra spanska och portugisiska kusten och attackerat vissa båtar senaste åren… men oron la sig när dimman skingrades och inga späckisar dök upp.

Barbate

Första stopp i Atlanthavet blev ett återbesök i tunfisk-staden Barbate där vi låg även våren 2020 påväg in i Medelhavet. Här blev det båttvätt i bastulik värme med varm torr luft (40 grader) som blåste bland sanddynorna. Det kändes som 60! Besök på ”chiringuito” på stranden i ökenhettan var det enda raka.

I hamnen hängde kissarna och måsarna tillsammans och flockades runt Ronjas båt på kvällen😻.

Sancti Petri

Dagen efter seglade vi vidare längs spanska sydkusten ca 25 sjömil till Sancti Petri. En gammal fiskeby in i en låglänt flodfåra utanför Cadiz där vi var tvungna att tajma tidvattnet för att kunna komma in i. Det hade vi ju rutin på hela hösten 2019 men nu kände vi oss lite ringrostiga att hitta rätt tidpunkt och dessutom brottas med det strömma vattnet! Men det gick lika bra som då tack vara Roger.

Sancti Petri var en ganska konstig plats, övergiven fiskeby sedan 70-talet med en del gamla båtvrak i träskmarken runt.

Nu vattensportsparadis, där vi blev hänvisade till boj i det strömma vattnet mellan sanddynerna innanför Castell Sancti Petri, en gammal borg som skyddar hela inloppet till Cadiz. Byggd av morerna på 1000-talet men förstördes och byggdes upp i omgångar genom historien, senast på 1900-talet. Från början var det feniciernas offerplats, ett tempel, till guden Melkart ca 900 år fkr, som sedan togs över av romarna som förgyllde tempelpelarna och kallade dessa för guden Herklules pelare, vilka ju även finns nere i Gibraltar. Men dessa ansågs enligt sägen vara de ”riktiga” Herkules pelare. Nu finns de inte ens kvar…

Även här blev det strandfotboll och häng på chiringuito innan marineron körde oss till båten vilket var service när man låg vid boj👍🏻.

Rota och Cadiz

Efter en natt i flodfåran tajmade vi tidvattnet kl 13 och gav oss ut i vågorna och vinden för att ta oss upp till Rota som ligger i Cadiz-bukten, ca 20 sjömil.

Rota är en liten stad i vår smak där vi även ägnade några dagar med mormor och morfar 2020. Den har kort och gott allt vi gillar. det kändes lite som att komma hem. Vi beslöt att stanna 2 nätter direkt.

Denna gång tog vi tiden att åka in med bussen till Cadiz, som ju är en fantastisk storstad med kultur och historia. Tydligen västra Europas äldsta stad. En bra dag med lite av varje som paus i sjölivet.

Tapaslunch, romersk teater, katedralen och vackra vyer..

Coolast var klocktorsklättringen i katedralen upp till klockorna och utsikten.

Efter sjösättning har vi sträckan ca 100 distans, ner till Gibraltar, sk. Solkusten, med Malaga och Marbeilla, och många andra mest kända badorter. Här gjorde vi några stopp februari 2020 (med mormor och morfar ombord och sträckan har inte så mycket av intresse), så vi kände nu att vi kunde ta oss förbi snabbast möjligt för att komma till Gibraltar. Vi har ju lite tidspress att hinna fram till till lämpligt varv i Portugal senast 10 augusti… Om det blir varv Algarvekusten/Portimao eller Lissabon är oklart än…

Så det blev mest motorgång i stiltje längs heta solkusten.

Det blev ett strandhugg i hamnen i Benalmadena, den ”artificiella staden” som vi kallar den (tydligen ett projekt konstruerat på 70-80-talet) mellan Malaga och Marbeilla, blev det.

En plats killarna gillar med enorm strand med flera fotbollsmål. Här fick vi påhälsning av Mimmis gamla gymnasiekompisar Helena och Simon som har ställe i närheten. Dessutom besök på fint akvarium som vi ju aldrig får för mycket av. Det känns dessutom bra att de stöttar arbetet för havsforskning och miljöarbete och det gillar vi. Akvariets höjdpunkt var havssköldpaddan som simmade runt och havsuttrarna som var makalöst söta och lekte som kissemissar tyckte vi😻.

Efter fotboll på stranden till sen kväll avslutades kvällen med meximiddag och storbildstv i nån turistsylta för att se Svenska damlaget vinna över Belgien i Em-spel. Vi kände oss som riktiga charterturister!

Dagen efter blev det strandhugg på svaj utanför Estepona (som iofs är en fin gammal stad vi gillade 2020) i sällskap av Lars Hässler och Cecilia som äntligen fick semester efter segling med gäster i västindien.

Från Estepona gick vi sedan ner till Gibralatar.

Fortfarande stiltje och dis de sista 25 sjömilen men klarnade när vi checkade in i England och Queensway Marina och fick en kväll på engelsk pub med öl och fish’n’chips👍🏻.

Längs kusten vidare Andalucien västerut, ligger Motril som vi i februari 2020 upptäckte som potentiellt bra varv. Dit rekommenderade vi våra vänner Fredrik och Jessica som la sin båt under vintern där och var väldigt nöjda. Så när vi plötsligt var precis utanför blrjade vi diskutera om vi kanske skull kontakta varvet och höra om de skulle kunna snabbhjälpa oss att byta packningen i propelleraxeln i hopp om att avhjälpa läckaget.. Sagt och gjort ringde vi när vi var precis utanför och frågade om de möjligen hade tid att lyfta vår båt och byta packningen i propelleraxeln. Och visst hade de möjlighet till det!

Så vi styrde rakt in till varvet och 20 minuter senare välkomnades vi av 4 arbetare och varvsägaren Roberto som tog emot och välkomnade oss hjärtligt, och hissade fram travelliften så det var bara att köra in i dockan och lyfta!

Det blev även ett snabbt beslut att låta skrapa och tvätta och bottenmåla hela botten vilket verkligen behövdes efter drygt 3 år!

Så inom en timme var båten på land uppstöttad och klar för jobb. 

I två,dygn bodde vi i båten på land med stege upp, för såväl oss och katt? Kul upplevelse och mysigt med varvsliv tyckte killarna trots hettan. 

Motril stad ligger ca 5 km från hamnområdet och var smidigt att cykla till med varvets cyklar för att kompletteringshandla, men killarna föredrog cyklarna till stranden för bad o fotboll som vanligt. 

Varvet ligger på avgränsat tullområde med bommar och vakter med alla polisinstanser då det härifrån går färjor till Afrika.

Vi hängde mest på varvsområdet bland alla skrov och lösningsmedel och den excellenta varvsrestaurangen Captain Morgan👌🏻. 

Mindre än 2 dygn senare sjösattes båten med lagad propelleraxel och nymålad jättefin botten och motor servad av Yanmar-gubbe som gav motorn bra betyg👌🏻.

Härlig känsla. Nu återstår att se om vattenmängden minskar…

Efter sjösättning blev det en kort ”jungfrufärd” till närliggande ”vik” för svaj, bad och klipphopp.

Från Aguilas, sista stopp i Murcia, seglade vi in i Andalucien. Det blev ett svajstopp utanför San Jose, strax innan Cabo da Gata, innan vi kom till Almerimar (ett stycke väster om Almeria).

I Almerimar låg vi februari 2020 vid foten av bergskedjan som hänger ihop med Sierra Nevada, där vi då åkte skidor! Men så hör års är det ingen snö ens på de högsta topparna på 3500-3700 meter. Denna gång mest ett nödvändigt stopp för att städa, bunkra mat och diesel, vatten, ladda ström efter 6 nätter på svaj.

Almerimar är lång strand och en jättemarina, idealisk för långliggare och meck, inte mycket av stad. Men kul plats för sommarlov, fotboll på stranden och strandrestauranger.

Max och mamman åkte på dykutflykt och Ted och pappan körde paddelboard och båtfix.

Det blev en natt i hamnen en natt på svaj precis vid stranden, nära så att strandfotbollen kunde spelas till sent.

Efter två fina dygn i Azoiha seglade vi och motorerade vi vidare, totalt ca 40 nm vidare läng Murcias kust. Det är ständigt nordostlig vind, men blåser nästan ingenting på dagen och först framåt eftermiddagen kommer någon slags sjöbris med bra vind. Men då är vi framme🙄.

Vi svajade i fin bukt gen, även om här fanns hamn, men vi undviker hamn för att få bättre temperatur, plus att Ronja kan gå fritt på båten dygnet runt om vi svajar. Kvällarna för henne är verkligen sköna då hon hoppar på biminitoppen och klättrar på bommen och far runt i mörkret.

Agualias visade sig vara en jättetrevlig stad, ca 35.000 inv här också, vid foten av de stäppliknande kullarna med modernt koncerthus mitt på stranden, kreativt målade trappor upp på kullarna till de små husen och väderkvarnar och fantastisk utsikt.

På 17-och 1800-talet hade staden sin storhetstid både med den fina borgen som byggdes av spanska kungen och sin järnväg som blev viktig för bygdens mineralutgrävning och inte minst silverådra som hittades i närheten. Med tåg lastades mineralerna ner till havet via tunnelgång och Aguilas blev också en viktig hamnstad som blomstrade i slutet av 1800-talet med Casino och fint folk.

Killarna hittade även här kompisar för strandfotboll hela eftermiddagen och lite trampbåt hanns med.

Och i grannbåten fick vi låna padel-sups som gav inspiration att vi tillslut köpte en själv!

Så även Aguilas var en 10-poängare så vi stannade två nätter.

7 juli

Från Formentera seglade vi över till fastlandet, full fart i bra vind så vi seglade nästan hela sträckan, 65 nm till, ganska precis rakt över från Formentera, till Moraira i kustregionen Valencia, i hamn, bredsida, lagom stor stad med trevligt uteliv, placa för middag och fotboll. Ronja glad att komma i land och gå i koppel på hamnpiren.
Kvällen efter drog vi oss ut på svaj i viken invid för att bara mysa i båten och bada. Killarna hade inhandlat träningsredskap, hantlar, för att hålla sig aktiva ombord och bygga muskler till skolstart💪🏻😂.

Nu känner vi att vi är på gång igen. Vi konstaterade att det tar åtminstone en vecka innan alla rutiner och man boat in sig i båten.

9 juli

Vi seglade vidare söderut längs kusten förbi Alicante mot Santa Pola. Planen var att lägga oss på svaj vid omtalade naturreservatet ön Taberca som lär vara en fd ”piratö”, efter att romarna och nordafrikanerna kämpat om ön till att spanska kungariket tog över på 1200-talet. Numera är det ett naturreservat då speciella fåglar och fiskar, även någon slags säl, lär husera här. Men här var det full circus med 1000 båtar på svaj, hög musik, och hundratals vattenskotrar som for zickzack mellan svajbåtarna. Man kan ju undra hur alla speciella fåglar och fiskar kan skyddas i den miljön😰.

Så vi gav upp och gick in i hamnen i Santa Pola. Dessutom var Ted hängig och hade feber så det kändes skönare att ligga vid riktig brygga och sova gott.

Det blev en sjukdag för Ted på söndagen, och Roger fick mecka och leta båtprylsbutik, för att jobba vidare med vår läcka… Sedan i våras dras vi med en läcka som tilltagit och fyller upp motorrummet med saltvatten. Mycket vatten. Vi pumpar ut hundratals liter per dag. 

Max fick hänga med dykarklubben på dykarutflykt, med sina nya dykarkunskaper och cert. Det blev stranddyk vid Alicante och han hade sett en hel del fiskar och bläckfisk.

Söndag kväll flyttade vi ut på svaj i Santa Pola bukten. Ted lite bättre. Plums i havet igen!

11 juli

Vi seglade vidare söder ut längs Costa Blanca, förbi alla saltsjöar runt Torrevieja, och spetsade in oss på den största saltsjön som mer är som ett innanhav strax innan Cartagena. Denna hade vi spanat in i mars på långseglingen 2020 men passerade, så nu var det läge att reka denna plats.

Mar Menor, en naturlig saltsjö, tydligen Europas största och med salthalt om närmare 20%. För att komma in i innanhavet var vi tvungna att gå igenom en grävd kanal och invänta broöppning. Väldigt grunt, knappt 2 meter men vi är ju vana att plöja dy sedan holländska kanalerna så det avskräckte inte.

Väl inne i sjön ankrade vi på 3 meter och badade i 30 gradigt vatten. 

Man förstår att denna plats var strategiskt viktig sedan årtusenden tillbaka, av både romare och tuniser både tack vare att den naturliga skyddsvallen mot Medelhavet var attraktiv men även saltlagret som ju var viktig handel.

Vi rodde i land  för att utforska den närmaste bebyggelsen (sjön var ju stor, 8 distans till andra sidan) så vi fick nöja oss att besöka samhället närmast, Veneziola beach, som vid inloppet av sjön, vid broöppningen skyltades med välkomnande skylt: ”el mas bonito del mundo”.

Men helt ärligt var det inte så vacker plats, lite artificiell karaktär med höghus och grävd kanal i ett bostadsområde med villor som inte byggts klart. Kändes som ett udda sommarresidens med strandliv mot salta insjön på ena sidan och Medelhavet på andra. Tydligen poppis för alla typer vattensporter. Och visst var det fantastiskt att ligga i båten i platt vatten utan rörelse en hel natt trots att det faktiskt blåste en hel del.

Och det finns nog mycket mer att utforska kring detta innanhav, om man återvänder en annan gång.

12 juli

Gungig segling från insjön, rundade vi Cartagena där vi låg nästan en vecka i februari 2020.

Vi siktade på en heldag segling, men med dryg sjöhövning i närmare 2 meters vågor 🤢stannade vi tidig eftermiddag vid en skyddad vik för den konstanta nordostliga vinden, vid ett underbart litet strandsamhälle Azohia invid staden Mazarron. På sjökortet ser det ut som vi rört oss minimalt, men det blev faktiskt 40 nm! Nu befinner vi oss i regionen Murcia, hett, nästan ökenlikt landskap med torftigt grönklädda kullar, bara buskar inga träd förutom några planterade palmer. 

Azohia-stranden gav oss nästan Carribean-känsla med klart turkost vatten och mysiga strandrestauranger med väldigt avkopplad stämning. Restaurangen La Cangrejo 🦀blev vår favorit, på stranden i hettan invid den grusade fotbollsplanen där killarna spelade boll med lokala bybarnen till sen kväll. Och Ronja myser när vi ligger still.

Mamman och Ted tog en tur till Mazarron för att besöka medical center för att Ted nu fått någon slags öroninflammation..kanske bad lite för tidigt.😖.

Mazarron är en stad med 35.000 inv med låg bebyggelse, neddragna jalusier, dallrande hetta, inga människor på gatorna (iallafall inte kl 14-16 när vi var där) raka avenyer, inga träd, allt stängt från 13-17 (inte medical centret) och vissa inrättningar hade även stängt hela perioden juni-augusti, antagligen pga av extrema hettan här. Här och invid i Andalusien är ju hetaste platserna i Europa! Det kändes som en cowboystad, i Mexico…(även om vi inte varit i Mexico).

Kul att besöka, men såååå härligt att komma tillbaka till vår lilla strand och båt i Azohia med skön latino-gitarrmusik på stranden!

Här blev vi kvar 2 nätter med vackra månuppgångar, god natt sömn, särskilt när man sover på däck.

Efter 3 nätter i Sant Elm var vi redo att lämna Mallorca. Dags att kasta loss på riktigt!

Tidig morgon medan killarna sov drog vi upp ankaret och puttrade iväg i svag vind mot Ibiza. det blev några timmar motor, men på eftermiddagen kom vinden och totalt blev det halva etappen motor och halva etappen segling i god fart, totalt 55 nm.

Lite knepig vind för att ankra på Ibizas östra sida, men vi tog bedömningen att vi precis skulle klara vinkeln på svaj i ”vår” vik Cala Llonga, där vi tillbringade en hel del svajnätter våren 2020 när vi efter lockdown försiktigt fick börja lämna kaj. 

Härligt att komma tillbaka, se stranden och lilla byn igen. Men nu med allt öppet och full fart! En annorlunda känsla♥️. Det blev givet att ro in till stranden och gå till bästa pizzastället med vedugn, där vi premiäråt på restaurang 2020 när restaurangerna fick lov att öppna. lika god pizza nu som då👌🏻.

Dock blev det en stökig natt pga oanmält oväder som drog in! Först stiltje som orsakade dyning in i vår vik, sedan hård vind och blixtar och regn och helt ännu mer odräglig sjö in i viken. Inte mycket sömn den natten😰! Precis som vi erfarit även för 2 år sedan!

Det blev till att kasta loss i gryningen. Helt utmattade gick vi in till ”vår hemmahamn” Botafoc på sydsidan. Här var det fullt i hamnen (som det alltid är i alla Medelhavshamnar, om man inte bokat 3 månader i förväg🙄). Så det blev tankning och avsläpp bensinbryggan så att mamman och killarna fick rusa i land och uppleva gamla minnen medan pappan höll båten i hamnbassängen några timmar.

En nostalgisk känsla att kliva i land här, då vi ju låg här 2 månader under lockdown i ett totaltnedstängt samhälle, förhindrade att lämna båten och vår brygga under 2 månader!

Overkligt när man tänker på det i efterhand!

Den första vi mötte när vi klev i land var vår vän Pablo som även han låg med båten inlåst tillsammans med oss mitten av mars till mitten av maj 2020.

Ett hörligt återseende!

Efter ett par timmar i ”våra gamla hoods” med besök till Eroskin och spring i parken och kajerna i hamnen blev vi sedan upphämtade av Roger och båten för seglats över sundet till Formentera.

Här blev det underbar svaj, med bad och god natt sömn 🙌🏻. Nu redo att lämna Balearerna för Spanska fastlandet!