7 juli
Från Formentera seglade vi över till fastlandet, full fart i bra vind så vi seglade nästan hela sträckan, 65 nm till, ganska precis rakt över från Formentera, till Moraira i kustregionen Valencia, i hamn, bredsida, lagom stor stad med trevligt uteliv, placa för middag och fotboll. Ronja glad att komma i land och gå i koppel på hamnpiren.
Kvällen efter drog vi oss ut på svaj i viken invid för att bara mysa i båten och bada. Killarna hade inhandlat träningsredskap, hantlar, för att hålla sig aktiva ombord och bygga muskler till skolstart💪🏻😂.
Nu känner vi att vi är på gång igen. Vi konstaterade att det tar åtminstone en vecka innan alla rutiner och man boat in sig i båten.
9 juli
Vi seglade vidare söderut längs kusten förbi Alicante mot Santa Pola. Planen var att lägga oss på svaj vid omtalade naturreservatet ön Taberca som lär vara en fd ”piratö”, efter att romarna och nordafrikanerna kämpat om ön till att spanska kungariket tog över på 1200-talet. Numera är det ett naturreservat då speciella fåglar och fiskar, även någon slags säl, lär husera här. Men här var det full circus med 1000 båtar på svaj, hög musik, och hundratals vattenskotrar som for zickzack mellan svajbåtarna. Man kan ju undra hur alla speciella fåglar och fiskar kan skyddas i den miljön😰.
Så vi gav upp och gick in i hamnen i Santa Pola. Dessutom var Ted hängig och hade feber så det kändes skönare att ligga vid riktig brygga och sova gott.
Det blev en sjukdag för Ted på söndagen, och Roger fick mecka och leta båtprylsbutik, för att jobba vidare med vår läcka… Sedan i våras dras vi med en läcka som tilltagit och fyller upp motorrummet med saltvatten. Mycket vatten. Vi pumpar ut hundratals liter per dag.
Max fick hänga med dykarklubben på dykarutflykt, med sina nya dykarkunskaper och cert. Det blev stranddyk vid Alicante och han hade sett en hel del fiskar och bläckfisk.
Söndag kväll flyttade vi ut på svaj i Santa Pola bukten. Ted lite bättre. Plums i havet igen!
11 juli
Vi seglade vidare söder ut längs Costa Blanca, förbi alla saltsjöar runt Torrevieja, och spetsade in oss på den största saltsjön som mer är som ett innanhav strax innan Cartagena. Denna hade vi spanat in i mars på långseglingen 2020 men passerade, så nu var det läge att reka denna plats.
Mar Menor, en naturlig saltsjö, tydligen Europas största och med salthalt om närmare 20%. För att komma in i innanhavet var vi tvungna att gå igenom en grävd kanal och invänta broöppning. Väldigt grunt, knappt 2 meter men vi är ju vana att plöja dy sedan holländska kanalerna så det avskräckte inte.
Väl inne i sjön ankrade vi på 3 meter och badade i 30 gradigt vatten.
Man förstår att denna plats var strategiskt viktig sedan årtusenden tillbaka, av både romare och tuniser både tack vare att den naturliga skyddsvallen mot Medelhavet var attraktiv men även saltlagret som ju var viktig handel.
Vi rodde i land för att utforska den närmaste bebyggelsen (sjön var ju stor, 8 distans till andra sidan) så vi fick nöja oss att besöka samhället närmast, Veneziola beach, som vid inloppet av sjön, vid broöppningen skyltades med välkomnande skylt: ”el mas bonito del mundo”.
Men helt ärligt var det inte så vacker plats, lite artificiell karaktär med höghus och grävd kanal i ett bostadsområde med villor som inte byggts klart. Kändes som ett udda sommarresidens med strandliv mot salta insjön på ena sidan och Medelhavet på andra. Tydligen poppis för alla typer vattensporter. Och visst var det fantastiskt att ligga i båten i platt vatten utan rörelse en hel natt trots att det faktiskt blåste en hel del.
Och det finns nog mycket mer att utforska kring detta innanhav, om man återvänder en annan gång.
12 juli
Gungig segling från insjön, rundade vi Cartagena där vi låg nästan en vecka i februari 2020.
Vi siktade på en heldag segling, men med dryg sjöhövning i närmare 2 meters vågor 🤢stannade vi tidig eftermiddag vid en skyddad vik för den konstanta nordostliga vinden, vid ett underbart litet strandsamhälle Azohia invid staden Mazarron. På sjökortet ser det ut som vi rört oss minimalt, men det blev faktiskt 40 nm! Nu befinner vi oss i regionen Murcia, hett, nästan ökenlikt landskap med torftigt grönklädda kullar, bara buskar inga träd förutom några planterade palmer.
Azohia-stranden gav oss nästan Carribean-känsla med klart turkost vatten och mysiga strandrestauranger med väldigt avkopplad stämning. Restaurangen La Cangrejo 🦀blev vår favorit, på stranden i hettan invid den grusade fotbollsplanen där killarna spelade boll med lokala bybarnen till sen kväll. Och Ronja myser när vi ligger still.
Mamman och Ted tog en tur till Mazarron för att besöka medical center för att Ted nu fått någon slags öroninflammation..kanske bad lite för tidigt.😖.
Mazarron är en stad med 35.000 inv med låg bebyggelse, neddragna jalusier, dallrande hetta, inga människor på gatorna (iallafall inte kl 14-16 när vi var där) raka avenyer, inga träd, allt stängt från 13-17 (inte medical centret) och vissa inrättningar hade även stängt hela perioden juni-augusti, antagligen pga av extrema hettan här. Här och invid i Andalusien är ju hetaste platserna i Europa! Det kändes som en cowboystad, i Mexico…(även om vi inte varit i Mexico).
Kul att besöka, men såååå härligt att komma tillbaka till vår lilla strand och båt i Azohia med skön latino-gitarrmusik på stranden!
Här blev vi kvar 2 nätter med vackra månuppgångar, god natt sömn, särskilt när man sover på däck.
