Huelva, sista stopp i Spanien.
Vi lämnade mysiga Rota för att segla oss mot Portugal för att enligt Teds önskemål fira födelsedagen där detta år. Ted har ju hittills firat alla sina födelsedagar ombord på båten ⛵️. Vi tog ett svajstopp i en annan låglänt spansk flodfåra, Rio Odiel, som rinner ut från Huelva på spansla sydkusten, ca 40 distans från Rota. Här blev det strandhäng och padelboard på eftermiddagen. Vid lågvatten kunde vi nästan gå in till den långa stranden. Mamman som simmade in till land fick strömt tillbaka med tidvattnet.
Roger kunde i lugn och ro fokusera på att leta läckan som visat sig kvarstå..(Propelleraxeltätningen är avhjälpt men det fortsätter att komma in ganska mycket vatten). Och tro det eller ej, efter lite kryp och detektivarbete med mobilkamera, i trånga utrymmen hittade han ett hål rakt in i båten under Max hytt, där det jämt och ständigt strilar in vatten😱! Med liten plugg och tätningsmedel åtgärdades läckan inifrån och äntligen blev det stopp på det eviga länspumpandet!! HURRA!
Olaho/Faro, Portugal 30 juli
På lördagen seglade vi närmare gränsen Spanien-Portugal där vi planerade att lägga oss i Vila Real de Santo Antonio, på Portugisiska sidan i floden, Rio Guadiana, som rinner ut från Ayamonte. Men efter 30 distans och fin och behaglig gång i svag vind beslutade vi att gå vidare till sanddeltat vid Faro. Det blev 50 distans istället.
För första gången i år fick vi ta ner spanska gästflaggan och Ted fick hissa den Portugisiska.
Här utanför Faro ska det tydligen vara fantastiskt att svaja bland sandöarna, som i Karribien! Så detta kändes mera lockande till Teds dag som föredrar svaj med mys och bad på sin födelsedag, istället för hamn.
Vid 17 ankom vi vid mynningen i en djupränna mellan sanddynerna som vi skulle gå in i under högvattnet som var som högst vid 17. Detta visade sig vara en dålig plan. Denna entre in mellan sandöarna Culatra och Armona (båda öarna med restauranger och fiskesamhällen där det var rekommenderade svajplatser) var tydligen (fick vi veta efterrpt) enligt lokalborna känd för att sandbankarna flyttar sig extremt fort. Lokalborna körde dock in och ut där med segelbåtar och motorbåtar vilket bekräftade att vi kunde åka in där oxå. Trodde vi. Det vi inte visste var att djupfåran just nu låg på motsatt sida än det som visades i sjökortet.
När vi först fick bottenkänning tänkte vi inte så mycket på det. det var ju bara sand, och vi har ju plöjt dy och sand i holländska kanlerna…så vi fortsatte en bit till det tog emot lite för mycket för att kännas bekvämt. Vid det här laget hade vattennivån varit på sin topp en stund och började nu gå ner igen…Och det gick ju fortare än vi kunde ana😱! Tilltagande ström i samband med ebb gjorde att det blev omöjligt att manövrera, samtidigt som vi fastnade mer och mer för varje centimeter vattnet sjönk! Paniken närmade sig när några förbipasserande lokala båtar stannat och konstaterat att ingen hjälpinsats räckte, och att det bara var att låta vattnet gå! Det kändes ju minst sagt olustigt att acceptera att båten skulle bli ståendes! Vi ringde sjöräddning och lokalpolis, som efter en stund kom ut och konstaterade samma sak: Inget att göra, låt båten lägga sig och invänta högvatten om 12 timmar! Roger fick order att stanna i båten, mamman och killarna fick åka med rescue till lilla staden Olaho. Även Ronja fick åka med. På några minuter var det bara att fortast möjligt sjöstuva det som gick, packa med nödvändigheter och lämna Roger ensam kvar😢. Det kändes väldigt olustigt med vetskap att allt vatten skulle vara borta inom någon timme, båten ligga på sidan och mörkret komma…
Men väl inne i Olaho försökte vi frikoppla lite med pizza på restaurang, trots att vi snabbt märkte att inga hotell hade ledigt, lördagkväll, så det skulle bli att tillbringa hela natten på drift med barn och katt. Men stämningen lättade när Roger ringde och berättade att han säkrat det som gick att säkra ombord och sedan klättrat av båten när den helt lagt sig i sanden, och tagit sig in till liten strandrestaurang. Han promenerade sedan tillbaka och låg på högkant på däck under natten, medan vi rastade Ronja i parkerna bland glada nattsuddare. Sista timmarna tillbringades i hotell-lobby när det kändes lite olustigt att dra runt på natten..
Klockan 4 på morgonen hade vi beställt taxibåt ut till båten då vattnet igen skulle bli som högst kl 05. Lite oroligt kändes det ju då vi ju fastnat på en sandbank under högvattnet..vad var det som sa att vi skulle komma loss nu?? Tilloch med Ted som varit ganska skräckslagen under hela scenariot ställde denna fråga…Som tur var kunde killarna somna i båten av ren utmattning direkt när de kom ner i båten. För till en början gjorde kom vi faktiskt inte loss! Vi satt lika fast som tidigare. Men med den tilltagande strömmen av vattnet på väg upp och taxibåtens draghjälp lyckades vi strax före kl 5 komma loss! Och precis bredvid där vi suttit fast var det genast 5-7 meter djupt! Vilken känsla att flyta fritt igen! I kolmörkret fick vi sedan lotsning av taxibåten exakt i fåran fram till svajplatsen dit vi hade tänkt oss 12 timmar innan. Underbart att se massa båtar på svaj invid oss när solen gick upp! Och då var dags att fira Ted som fyller 10 år!